Palmemordet Palmemordet
Frågor, svar och ändlösa spekulationer
 
Vanliga frågor :: Sök :: Medlemslista :: Användargrupper :: Bli medlem
Profil :: Logga in för att läsa dina meddelanden :: Logga in


Obduktionsintervjun

 
Skapa nytt ämne   Svara på ämnet    Forumindex -> Dokument
Föregående ämne :: Nästa ämne  
Författare Meddelande
portnoy
Site Admin


Registreringsdatum: 23 oktober 2011
Inlägg: 300

InläggPostat: 2011-11-12 17:02:50    Rubrik: Obduktionsintervjun Svara med citat

Obdukstionsintervju med Kari Ormstad

HÄR ÄR HELA DEN ORDAGRANNA PRESENTATIONEN AV OBDUKTIONEN PÅ OLOF PALME SOM RÄTTSLÄKAREN GJORDE INFÖR MARJASIN-
KOMMISSIONEN OCH PALMEGRUPPEN



Sigvard Marjasin: - Jag ber att få lämna ordet till Kari Ormstad. 

Kari Ormstad: - Jag skall redovisa den rättsmedicinska delen av utredningen då. Jag råkade ha jour den veckan när det här hände och ca kl tre om natten vill jag minnas, ringde Vincent Lange hem till mig på jouren och berättade vad som hänt. Vi kom överens om att så snabbt som möjligt få gjort obduktionen nästa förmiddag, då på lördag förmiddag och vi skulle sammanstråla vid tio-tiden. Vi... jag tog initiativ till att även Jovan Rajs och Milan Valverius skulle delta i obduktionen och vi fick tag i obduktionsassistenter, sekreterare och annan personal som behövdes. Vi sammanstrålade vid tio-tiden, då var även kriminaltekniker där. Kirurgen från Sabbatsberg som hade haft akutomhändertagandet av Olof Palme, var där.


Obduktionen påbörjades och genomfördes på vanligt vis. Det tog lite längre tid än vad det brukade göra därför att man var väldigt noga med att dokumentera hela tiden. Det dikterades parallellt och skrevs ut samma dag så att protokollen fanns ungefär samtidigt som vi lämnade obduktionssalen på eftermiddagen. 
Det vi fann var en välnärd och fysiskt frisk äldre, medelålders man, som var mycket blek och som dessutom var något uppsvälld i ansiktet och på halsen och på övre delen av bröstet (visar dia). Ni ser att det är en ganska så blek hudfärg, ganska så blå om läpparna, svullen runt ögonen, stora mjukdelar på halsen. Det visade det sig, det ser man dels och man känner med fingrarna också att det är luftutgjutning i underhudsfettväven.
Det är ett otvetydigt tecken på att luftvägarna är söndertrasade för i övre kroppshalvan, i alla fall från naveln och uppåt så är det bara luftvägar och lungor som är luftförande. Så det måste alltså vara kommunikation mellan luftvägar och underhudsfettväv. Detta är skador som man ibland ser vid stora krossningar, det är också skador som man ser vid skott eller stick i bröstkorgen och värre kan det bli till följd av återupplivning. Lite vätska, blodfärgad, har runnit från näsa och mun. Det kommer från såväl söndertrasade kärl som lungorna. Sen ser vi lite effekter av vidtagna vårdåtgärder, det är en kanyl som är instucken på högra sidan av halsen och en som är instucken under höger nyckelben. Båda de här två är korrekt insatta och kommunicerar med ytliga blodkärl. Sen ser vi en skarpkantad lång rak skada här, hopfogad av glesa avbrutna suturer. 
Detta är i överensstämmelse med vad Wallin beskrev. Han säger att då Palme kom in så var han inte dödförklarad. Han bedömde det så att ända möjligheten till att återfå någon cirkulation och liv i honom var att öppna bröstkorgen och massera hjärtat, med en naken hand mot naket hjärta. Så det här är alltså kirurgen som har gjort. Sen ser vi den här tvärställda ovala, låt oss kalla den det så länge, vi skall titta lite närmare på den skadan också mitt i bröstkorgens medellinje och några centimeter nedanför övre halsgropen. 

Närmare bild. Här ser vi lite tydligare den här svullnaden runt ögonen, från sidan lite så. Här ser vi också de två små hudavskrapningarna i pannan som enligt sitt utseende, såväl makroskopiskt som mikroskopiskt torde ha uppkommit i anslutning till, eller kanske även efter att blodcirkulationen hade avstannat. Det har inte blött från dem, det är väldigt lite reaktion under ytan. Så det här har vi bedömt som skador uppkomna i samband med handlöst fall framåt, eventuellt i samband med hantering efter döden. Det är ingen riktad skada, det är en småskada som väl förklaras av det som händer efter fallet. Det har på inget sätt medverkat till det händelseförlopp som lett till döden. Vi lämnar de här två skadorna, annat än att vi ser att detta är förenligt med fall handlöst framåt, mot skrovligt eller hårt underlag. 
Nu har jag vänt bilden lite dumt, men det är lättast att resonera så. Han ligger här på vänster sida. Här har vi ryggraden nedöver. Höger skuldra, vänster skuldra. Ni ser att det är lite begynnande likfläckar här, lite svagt blåröd missfärgning av de kroppsdelar som har legat lågt efter döden. Också ser vi skadan här omedelbart till höger om kotpelaren, i höjd med femte bröstkotans taggutskott. Ni ser här att det är en ganska så rund central substansdefekt med lite uppfläkta ränder omgiven av en avskavd, inte riktigt rund zon av några millimeters bredd. Vi ser inget främmande material, inget sot, inga fibrer, inget krutstänk, inget annat än bara hud och här är den inte avtvättad i heller. Det som nog har runnit ut härifrån har sugits upp av kläderna eller underlaget. 

Närmare bild på ryggskadan. Här ser vi att det finns besudling. Det finns svart finkornigt stoft som syns iu randzonen här och som har följt med lite inåt i mjukdelarna. Vi ser också vad som kallas kontusionsring där överhuden är avskavd och den brukar oftast vid ett perpendikulärt skott vara rund, symmetriskt runt vävnadsdefekten. Det är den inte här, den är tvärställd, lite avrundad mot höger och ganska tvär mot vänster. Det som orsakar denna kontusionsring är att kulan kränger huden inåt. Det är alltså ett skav mellan kulans sida och vävnaden när den från att vara plan krängs inåt och följer med kulspetsen ett litet stycke inåt. Dessutom är det kläderna som kulan drar med sig inåt och med en sådan tjock skinnrock som Palme hade på sig så är det rimligt att det blir en så pass tydlig kontusionsring. Här har vi de två tecken, två av de - det kommer fler, som entydigt visar att detta är ingångsöppningen. Ingen utgångsöppning har någonsin kontusionsring. Ingen utgångsöppning har någonsin smuts från kulan. 


Det smuts som finns på kulan, det stryks av, dels på kläderna, dels i de yttersta mjukdelarna där kulan går in. Det kan inte sitta fast på och gå tvärs igenom huden och finnas kvar i utgångsöppningen. Omöjligt. Detta är ingångsöppningen. Det är ingångsöppningen efter ett icke påsittande skott. Ett påsittande skott brukar för det första lämna avtryck efter mynningen på vapnet runt kontusionsringen. För det andra brukar det vara en viss uppsplittring av mjukdelarna här och ligger skadan, ingångsöppningen, över beniga delar så brukar det regelbundet också bli en rökgashåla under hudytan för då följer gaserna med in under skinnet och blåser upp mjukdelarna. Sådant finns icke här. Det brukar också finnas koloxidmissfärgningar av mjukdelarna, med klarare rödfärg. Det finns heller inte här. Det är inte ett påsittande skott. Men från detta kan man inte säkert säga om det är ett närskott eller ett fjärrskott. Skillnaden på närskott och fjärrskott är det ju om krutstänken når fram till hudytan eller inte och beroende på vilket vapen det är så rör det sig om från 60 cm till 1,20 ungefär. Det ligger i det området något så när. Men han hade ju så mycket kläder Man anar ett märke här också, att det har varit en sutur som har gått på var sin sida så. 


Så var det skottriktningen då. Nu har vi sett på ingångs- och utgångsöppning och vi skall försöka och säga något vettigt om skottvinkeln. Detta darriga streck är inte snyggt. Men det blev ritat så i samband med obduktionen. Ett streck som går från utgångsöpningen via kroppens sidoomfång och här på baksidan når fram till ingångsöppningen. Och rätar man upp honom och tittar på det här strecket i sidled så är det några graders fall på skottriktningen. Det är alltså några centimeter högre på kroppens baksida än på kroppens framsida. Men låt oss redan här säga att det säger ingenting om i vilken vinkel mot horisontalplanet kulan lämnade pipan eller armen höll revolvern. Det gör det inte, för vi vet inte om Olof Palme just då lutade sig lite bakåt, lutade sig lite framåt, såg någonting som var nere på backen och kanske rentav stod så här när det small. Så man kan säga att i huvudsak är det horisontell riktning. Det avviker inte mycket ifrån horisontalen. Men om gärningsmannen höll så här, eller så här eller så här, det vet vi icke. Något så när horisontellt. Han har i alla fall inte skjutit från knähöjd, det är helt säkert, och han har i vart fall inte stått uppe på ett tak om det inte var så att Palme vid träfftidpunkten var så här hopböjd. 


Nu är vi på insidan och tittar in i bröstkorgen framifrån. Det här är vänster sidoomfång, det är höger sidoomfång, det här är kotpelaren nedöver med 5, 4, 3, 2 och första bröstkotan. Ni ser att i 5 bröstkotan, även i nedre delen av 4, så är det en stor gapande krater som har gett kraftig onormal rörlighet i ryggraden, som har förstört ryggmärgen på tvären, den är alltså delad i en överdel och en nederdel, fullständigt avkapad. Det finns ben och mjukdelsbitar och även det här, trasor av sönderskjuten vävnad, det är ryggmärg som hänger framåt som också styrker det här om att kulan måste ha kommit bakifrån. Det är en konisk defekt.


Jag tror jag har en sidledsbild också. Ja, här ser ni vänster sida och där ser vi öppningen framtill, höger sida också, just det. Baktill och öppningen framtill. Så det är en konisk öppning som är smal baktill, bred framtill och det är ju så här när kulor passerar genom ben eller oelastiska vävnader så lämnar de efter sig en konisk öppning vars spets pekar mot det håll som kulan kom i från. 


Det gav inte mer än vad vi hade sett makroskopiskt. Här har vi en bild av bröstorganen, uttagna och tittade på bakifrån. Höger lunga, vänster lunga .. 
De stora blodkärlen i vilka det ju är stort tryck, medan det i lungorna är undertryck. 
Här är defekten i matstrupen och här är en sond som satts genom in till luftvägarna. Här är kroppspulsådern, hjärtat nedtill här. Här är aortaklaffarna, den stora kroppspulsådern, som mynnar ut från vänster hjärtkammare, där blodets strömriktning regleras av dessa tre små fickklaffar som ser till att strömmen bara går åt detta hållet och aldrig får gå åt motsatt håll. Kroppspulsådern svänger, den går upp så här som en promenadkäpp. En sväng upp där och sen ned igen i medellinjen. Sådär precis nedanför svängen om man hade rättat upp - i svängen kan man säga. Det är närmast en stor stjärnformig uppsplittring som nästan fullständigt delar kärlet i två delar. Där är en mycket kraftig söndertrasning av samtliga vägglager och så här ser det ofta ut i stora blodkärl eller andra vätskefyllda håligheter när en projektil passerat. Vätskan kan ju inte komprimeras. Det är hydraulikens princip det.
Så här blir det en våldsam tryckökning och detta är en ganska kraftig kärlvägg. Så istället för att den ballongformat vidgar sig, vilket den knappt kan så spricker den. En bristning av kroppspulsådern i dess uppstigande del, eller precis i svängen, är icke förenligt med livets fortbestånd oberoende var det händer eller hur det händer, om det står fjorton narkosläkare bredvid så kan man inte göra något som helst. Det är helt oförenligt med livets fortbestånd och icke tillgängligt för någon form av behandling. 
Här är kroppens högsta blodtryck och hela, eller halva blodvolymen passerar den vägen. Man förblöder i loppet av sekunder. Hjärtat upphör att slå i loppet av högst några minuter, men efter de första slagen så har hjärtat inte något att pumpa utan då går det bara på tomgång. Allt blod som passerar från hjärtat och upp här åker ju ut genom den här söndertrasningen istället för att mot det vanliga motståndet fortsätta neråt genom kroppen. Här har vi en dödsorsak som inte är diskutabel. 


En bild till. Lite mer rentvättat. Hjärtat här nere, aortaklaffarna där, stora exploderande hålet där och så kroppspulsåderns vidare förlopp här. Här har vi den andra dödsorsaken, nämligen, här är struplocket, här är struphuvudet uppsnittat bakifrån, här är luftstrupen nedöver, som är avskjuten på tvären några centimeter ovanför sitt delningsställe. Här skulle den gå ut till höger lunga där, vänster lunga där. Uppstår kommunikation mellan kroppspulsådern med sitt tryck på ca 145 kvicksilver och luftvägarna med sitt atmosfäriska tryck eller undertryck så forsat blodet direkt ner i luftvägarna och man drunknar. Så man dör av bristningen av kroppspulsådern om blodet tar vilken som helst väg, rinner ut på backen t ex eller ut i lungsäckarna, där undandras det ju cirkulationen och det är illa nog. Men när det därtill fyller upp luftvägsträdet så inget andetag är möjligt då har vi en dödsorsak till som heller icke är tillgänglig för vård. Absolut icke. 
Det kan icke stämma att man kände puls efteråt, när folk sprang fram till Olof Palme kan han icke ha haft puls. Han kan heller icke ha dragit något andetag, för luftvägsträdet var fyllt med blod hit upp. Däremot andningsrörelser av bröstkorgen kan ha funnits. Krampliknande försök att röra, att vidga och dra ihop så att lungorna skulle ventilera sig. Men han kan inte andas. Det är en kombination av förblödningsdöd och drunkningsdöd i eget blod, båda orsakade av samma projektil på sin korta väg från rygg till bröst. 


Mikroskopiska bilder. Detta är ett snitt från höger lunga. Lungvävnaden skall icke innehålla små röda prickar. Lungvävnaden skall vara till största delen optiskt tom på mikrosnitt och så skall det vara dessa tunna förgrenade väggar som bildar lungblåsorna, det är där gasväxlingen sker. Det är jättetunna septa som bara består av ett par cellager plus blodkärl på det att koldioxiden skall vädras ut och syret skall vädras in. Här har luftförande vävnad fyllts upp av röda blodkroppar och de är helt färska. Det är inte någon gammal hjärtsvikt det här, utan alldeles färskt, cellerna är helt färska och det är ingen reaktion, vilket visar att livet är utsläckt omedelbart efter att blödningen uppkom. Har man det här några minuter så reagerar kroppen på det och vill sanera. Kroppen vill ju inte ha blod på något annat ställe än i blodkärlen. Så kommer det ut i vävnader eller håligheter så reagerar kroppen på det och skickar dit reningspatrullen för att tugga i sig detta skräp som är på fel ställe. Icke en enda vit blod-
kropp har hunnit fram. De här bedömningarna gör vi ofta i samband med knivmord eller skarpt våld mot bröstkorgen, det behöver inte vara mord och det behöver inte vara kniv, men har överlevnadstiden varit mer än 10- 15 minuter så ser vi regelbundet att det finns reaktion det vill säga att de vita blodkropparna är på ingång och har börjat med saneringsarbetet. Ingenting sånt här. Det för sig alltså absolut icke om den slags tider. Det rör sig om sekunder. I praktiken kan man säga att han var död innan han nådde backen. Fast det visste inte hjärnan riktigt då. Den märkte ju fort att trycket föll och att syret försvann och då "blackade" den ut ganska fort. Men hjärnans alla funktioner är inte oåterkalleligt utsläckta förrän det har gått några minuter. Det är då man är hjärndöd enligt den nuvarande definition. Man är dock förbi punkten utan återvändo, för kulan har gått ut genom bröstkorgen på honom. När den har passerat kroppspulsådern och luftvägarna, då är han död. Det finns ingen väg tillbaka. Trycket i hjärnan faller ju omedelbart så han har heller inte varit varse någonting. Han har kanske känt en smäll, han har knappast märkt att han gick i backen och absolut ingenting efter det. 


En grej till som jag inte har visat på bild är att ryggmärgen var avskjuten. Det har viss betydelse därför att i och med att ryggmärgen tappar kontakt med hjärnan så försvinner muskelstramningen i alla kroppsdelar nedanför. Utan att man har elektrisk förbindelse från hjärnan till nedre kroppsdelarna så kan man inte stå på benen. Där blockeras muskelstramningen direkt och han kan inte sätta benen under sig, vilket betyder att så fort kulan har träffat honom så knäcker han ihop. Han torde falla så här, ihopknycklad i knän och höfter, och inte som en kägla, inte som en fura, för han kan inte hålla sig rak. Oavsett om man tar ett steg framöver så, om man är ett steg framöver så, eller om man råkar stå still så kommer han i alla fall att tappa förmågan att motstå tyngdkraften.


Vad skulle detta ha för betydelse då? Dels har det den betydelsen att det då är rimliga att han slår i pannan men inte jättehårt för hade han fallit så här så skulle han slagit i ansiktet och fått mer skrapskador. Så det stämmer ju då. Det andra är att han enligt uppgift gick arm i arm med sin fru, så här, och när han knycker på det här sättet så måste hennes arm hänga med, ganska särskilt eftersom det var mockakappa mot mockakappa de hade på sig, det ger ganska stor friktion. Så hon måste ha lutat sig framåt vare sig hon ville eller inte. Det kan ha betydelse för rekonstruktionen av hur kulan träffade hennes rygg. Tänker man sig de här två i bredd och gärningsmannen bakom så skulle det vara en smal sak att först skjuta så och sen skjuta så om de stod där. Men det gjorde de inte. För den ena sjönk ihop på grund av den skada han hade fått och den andra följde med ned av tyngden kanske, och så lite reflex: Oj, vad blir det av honom, jag måste visst stödja. Så det är rimligt att hon var framåtlutat, det är därför rimligt att ett skott som avfyras i något så när samma rikting som det som gick bakifrån framtill på honom, det kom att toucha hennes rygg och ge en tangentiell strimma i kläderna och som det är beskrivet men som ingen av oss har sett, också i ryggskinnet. Men inte i någon omfattning som krävde någon form av medicinsk åtgärd. Och ingen av oss har sett den skadan sen heller men kläderna har vi sett. 


De här funderingarna om hur kroppen reagerar efter denna skada på ryggmärgen genomgick vi vid rekonstruktionen som vi gjorde här i huset den 14 februari i år där vi brukade modelldockor, skyltdockor, som vi ställde upp i korrekt kroppslängd med Olofs och Lisbeths kläder på. Sen hade vi en skyltdocka som skulle illustrera gärningsmannen som blev utplacerad i angivet avstånd bakom. Sen drog vi snören från mynningen på vapnet mot skadorna i kläderna så som det var på skyltdockorna och fotograferade av dem. De finns nu, tror jag, hos Jan Olsson på Rikskriminalen. SKL har också varit med, både Sonny och Hans var här då vi gjorde den här rekonstruktionen och det är fotodokumenterat. 
Här tyckte vi, nu får ni supplera mig, att det var rimligt att skottriktningarna skulle bli så här. Det behövs inte några stora ändringar av positioner för gärningsmannens del, eller ändring av skottriktning från det ena skottet som träffade Olof på ett visst sätt och det andra som träffade Lisbeth på ett helt annat sätt. Vi tyckte att det stämde. I övrigt gav inte den rekonstruktion så mycket mer än vad vi redan hade tyckt på förhand, men det stämde så vackert med skadorna i kläderna och så vackert med skadorna i kroppen. Det kändes bra att det inte blev något motsatsförhållande när man testade den fysiska verkligen. Det gick ihop. 


Som jag redan har sagt så skulle ingen behandling påverkat händelseförloppet, varken hjärtkompression utförd på gatan utanpå bröstkorgen eller mun-mot-mun ventilation, vilket torde ha varit helt omöjligt för det torde ha forsat blod ur näsan och mun på nonom, skulle gjort någon skillnad. 
Nästa fråga är, hade han några andra fysiska kroppsliga förhållanden som skulle kunna påverka händelseförloppet eller som kanske kunde vara någon nyckel till händelsen överhuvudtaget? Obduktion är en väldigt somatisk, väldigt kroppslig undersökning, själen syns inte då. Vi kan inte mäta elektriska impulser, tankar eller intentioner eller någonting. Men det händer att man från kroppsliga förändringar ändå kan få indikationer om vad för en person den avlidne var. Vi ser inte bara hur den dog men också hur den levde och vad han den varit med om förut? Finns det resttillstånd efter genomgång av kirurgiska ingrepp eller kroniska sjukdomar eller degenerativa förändringar? Det skulle varit väldigt intressant om Olof Palmes hjärna vägde 350 gr när den borde väga 1 500 gr. Någon skulle kanske också tänkt i andra banor om det visade sig att han hade skrumplever, vilket han inte hade. Jag skall visa bild på det. Eller kanske sjukdomar i sköldkörteln som ju kan påverka psyket och aktiviteten och reflexerna och intellektet på ganska påtagligt sätt.


Det skulle kunna finnas sådana utvikningar. Det fanns inga sådana. Lika så måste man undersöka, oavsett vad man tror att man skall finna eller icke, om det finns främmande kemiska substanser i kroppen. Misstanken om missbruk eller läkemedelsbruk i rimlig eller orimlig omfattning är ju alltid aktuellt. Var den avlidne påverkad av något när det hände? Kanske han rent av var narkoman, kanske han var läkemedelsmissbrukare, kanske han tog anabola steroider eller något annat. Man vet aldrig vad man kan få bruk av. Så där gjorde vi också en väldigt bred utredning och tittade efter näst intill allt som rättskemiska laboratoriet kunde analysera. Allt som med rimlighet kunde vara aktuellt. Där skall jag citera, ni har kanske läst obduktionsprotokollet och utlåtandet. Först lät vi göra en ganska begränsad analys omfattande alkoholer, icke bara etanol, kunde vara metanol också, alkoholer och det vanligaste lugnande och sömngivande och smärtstillande läkemedlen. Det var helt blankt. Inget alkohol, inga läkemedel som ingår i screeningsförfarandet. Så lät vi göra en utvidgad analys avseende centralstimulerande medel, opiater och cannabis och kokain.
Hela "menyn" har vi gått igenom att där fann vi endast morfin i ganska hög koncentration, 1,1 mikrogram per gram lårvensblod. I hjärtblodet 0,3 mikrogram per gram. Vore det så att han hade tagit morfin en stund före sin död så borde det ju ekvilibrerats och varit samma koncentration i blodet från två ställen i kroppen. Blodet cirkulerar ju och späder ut sig och jämnar sig ganska så snabbt. Men här är det mer än fyra gånger så mycket i låret som det är i hjärtat. Det talar starkt för att morfinet har tillförts efter hans död och det har tillförts i lårvenen. Det är alltså den koncentrationsfördelningen som man ser hos en död man. Det stannar där det sprutats in och kommer ingen annanstans. Det här är också något som någon privatspanare pratade väldigt mycket om. "Jaha, han var ju morfinpåverkad." Ja, men det stämmer med sjukvårdsjournalen. Han fick morfin. 
Det är en del av behandlingen i sådana lägen. Så analysresultatet är alltså blankt vad avser läkemedel, alkohol, narkotika och centralstimulerande medel. Likaså är det ganska blankt vad avser sjukliga förändringar. Det var ju icke någon helt ung man, så vissa degenerativa förändringar måste man räkna med att finna. Det är rimligt faktiskt från 30-års ålder att det börjar synas att kroppen varit i användning en stund. Men det var inga grövre saker. 
Med risk för att skrämma upp de manliga närvarande så är det här en bild från framväggen i vänster hjärtkammare och de mörkröda balkarna eller strimmorna här är normal hjärtmuskulatur. Så skulle det helst se ut över hela. Men det gör det inte. Det här ljusare lite nätformiga cellfattigare, det är bindväv. Det här är alltså ett bindvävsärr. Det är bindvävsomvandling av hjärtmuskulaturen, inte resttillstånd efter någon avgränsad, större infarkt. Men varje ställe där det är ljus bindväv istället för knallröda muskelfibrer så har muskler dött. Det är inte ett riktigt friskt hjärta det här. Det var lite i överkant i storlek också till hans kroppsstorlek, 390 g vill jag minnas. Han var inte lång och inte så tung. Det var viss vänsterkammardominans, vilket kan tyda på lite grann för högt blodtryck. Kanske inte konstant, men lite sådär stressblodtryck. Den här bindväven kan vara uttryck för detsamma. Och så har vi en kärlgren här som vi har träffat på tre ställen. 


Ni ser att det här är lite förtjockad vägg. Kärlet är icke runt och rymligt och med tunn vägg, utan det är lite förträngt, lite stjärnformigt och med lite tjock vägg. Det ser man på alla tre ställena. Så vi ser de här optiskt tomma bubblorna runt kärlen, det är fettvandlingar i hjärtmuskulaturen. Vi tycker dock att detta är rimligt hos en man i hans ålder. Det är inget konstigt, det är inte nödvändigt att han skulle märkt någonting av det, ingenting som i sig hotar hans liv eller ger honom sämre chanser att klara lindriga skador - och med de skador han faktiskt fick, hade det inte spelat någon roll om han hade haft Patrik Sjöbergs hjärta. 


Här är en leverbild. Det är en normal leverbild frånsett att det är lite röda fettpärlor här och där, helt lätt leverförfettning som man kan få på två sätt. Antingen genom att man dricker lite för mycket sprit eller att man har haft dåliga matvanor. Kanske lite för mycket söta saker, feta saker och lite för lite protein. Vi som äter oregelbundet och måste slänga i oss käk när vi hinner och som kanske är ute och representerar en del och dricker lite rödvin och sånt, utan att det är i stora mängder, vi får en sådan lever. Det är inte farligt. Det är knappt något sjukligt.
Det är normalt skulle jag vilja säga. Det gör ingenting från eller till för hans förmåga att klara någon som helst skada och det är heller inte en sådan leverskada att den spelar någon roll för hans blodlevringsförmåga. Det kan annars vara aktuellt i andra fall, sjuk lever betyder ökad blödningsrisk. Detta är ingenting åt det hållet. Leverns kapacitet att göra sitt jobb är åtminstone tio gånger vad som behövs. Här är kanske fem procent av cellerna utslagna, det spelar ingen roll, det är normalt. Men det är värt att nämna åtminstone i detta forum, det har aldrig nämnts någon annanstans men här skall inget vara dolt. 


Mer hjärtbilder. Här ser ni mer bilder, det är kammarskiljeväggen. Det var inte bara på ett ställe man ser de där ärren utan här är en närbild på ett till. Dessutom är det lite förändringar som är förenliga med syrebrist i livets slutskede, de här lite mörkare områdena. Här är en annan färgning. Här skall frisk hjärtmuskulatur vara gul och syrebristskadad hjärtmuskulatur är röd. Som ni ser här, det föreligger syrebrist i livets slutskede och hur skulle det undvika att vara det när blodet ligger kvar på asfalten och något (av det) fyller upp lungorna och något ligger i lungsäcken. Det är i varje fall inte där det skall vara när det är ute och syresätter hjärtmuskulaturen. Så det är helt rimligt. Detta är en helt akut förändring, ingenting han hade dagen innan utan detta utvecklade han från det att kulan passerade hans kropp tills all reaktiv aktivitet upphörde, vilket tar några minuter. Det var det sista. 
Nu tror jag att jag skall lämna ordet till er och efter förmåga svara på frågor. 


Sigvard Marjasin: - Får jag ställa en fråga direkt? Får jag tolka din slutsats, din hänvisning till närvarande män och äldre herrar här att vi skulle se ungefär likadana ut om man fick tillfälle att titta på oss - om vi var någorlunda friska? 


Kari Ormstad: - Ja, icke Sonny (Björk) och Hans (Ölvebro) förstås, men ni andra. 


Sigvard Marjasin: - Nej. 


Kari Ormstad: - Ja, ni som är över femtio. Det är för åldern helt normalt. Vi är inte ens i position att säga att det är sjukt för det är möjligt att alla ser ut så, men man tittar ju bara på de som är döda. 

Sigvard Marjasin: - Jag tackar för den mycket intruktiva genomgången och ordet är fritt. 


Tora Holst: - Jag skulle gärna vilja veta, om man inte hade satt skottet där utan någon annanstans på ryggtavlan eller mot huvudet. Hur stor hade chansen varit att överleva då? Var det ett särskilt bra ställe att skjuta på? 


Kari Ormstad: - Ja, det är ett väldigt bra ställe. Ryggtavlan är stor och den rör sig inte så väldigt mycket. Huvudet snurrar ju så här. Man tittar på något, man böjer sig framåt, man skakar på skallen. Dels är den liten, dels är den mer rörlig och dels är det ganska stora möjligheter att man överlever ett skott i huvudet. Det ska prickas väldigt bra för att man med säkerhet inte skall överleva. Skott i huvudet kan vara förenliga med livets fortbestånd om man får optimal behandling. De kan också vara dödande förstås. Men det är alltid en risk då, att den skadade skall överleva och berätta och kanske till och med att sett något. Det är ganska riskfyllt att skjuta folk i huvudet. Men att skjuta på något som är en halvmeter brett och 70 cm högt är lättare. Man uppnår lättast sin avsikt att döda om man siktar nära mitten. Det spelar ingen roll om man träffar ganska högt eller ganska lågt. Även vad bredden angår så har man mer än 10 cm att gå på. Om man träffar 3, 4 till höger eller 3, 4 till vänster spelar inte så stor roll. 


Visserligen kan man då missa ryggmärgen, men det gör ju inte så mycket om man i alla fall sliter av antingen kroppspulsådern som ligger lite åt vänster, stora hålvenen som ligger lite åt höger eller stora lungpulsådrorna som grenar sig väldigt tidigt. Så något av detta prickar man om man håller sig 5 cm på var sin sida av kotpelaren. Om man träffar 10, 15, 20 eller 30 cm ovanför midjan, det spelar ingen roll. Så det är ett välplacerat skott. Skytten prickade alla strukturer som borde utsläckas för att omedelbart försätta Palme i medvetslöst, orörligt och ej reparerbart skick. Men han skulle kunnat klara sig med mindre precision. Skott som träffar nedanför midjan brukar inte vara dödliga, åtminstone inte omedelbart. 


De kan vara, men det är större chans att den skjutna klarar sig då och i alla fall att huvudet bevaras och att han kan berätta. Det kan väl spekuleras i att avsikten i detta fall var att avlägsna Palme där och då och att icke åka fast för det. Så som vi kan se hittills så har det lyckats. 
Håkan Winberg: - Hur stor var chansen att han så att säga skulle missa då när han sätter skottet i övre delen av kroppen. Är det 50/50 eller? 


Kari Ormstad: - Oh nej. Det bör skottexperterna svara på. Att pricka något med 10 cm bredd och 20 cm höjd på 40 cm avstånd. Det torde väl inte vara så svårt även om man har ett tungt vapen. Det är ganska stor chans att han träffar inom det dödande området. hade han däremot varit så mycket som 1 eller 2 m bak då är det en annan sak. Som du refererade att på 3, 4 m håll så var det bara en tredjedel av skotten som träffade alls. 


Tora Holst: - Om det hade varit ett påsittande skott, hade det förändrat? 

Kari Ormstad: - Nej, det hade det inte. Skadorna skulle blivit precis desamma men det skulle bli ett annat märke på kläderna och möjligtvis också ett annat märke på skinnet. Men när kulan först hade passerat ryggskinnet så har den samma effekt antingen det är några centimeter, några meter eller ingenting emellan hudytan och mynningen. 


Tora Holst: - Du som har sett olika typer av projektiler, var den här projektilen särskilt söndertrasande? 


Kari Ormstad: - När man tittar på organen så är den ju det. Men det har med organen att göra lika mycket som projektilen. Matstrupen har elastisk vägg och är inte vätskefylld. Så där passerar projektilen utan att ställa till med så mycket, medan kroppspulsådern som har ganska stel vägg och dessutom är vätskefylld, den exploderar. Det stämmer med kulans kaliber, det är rimligt både med ingångsöppningens storlek och utgångsöppningens storlek och det den har ställt till med där inne. Det man med säkerhet kan säga om projektilen efter att ha tittat på bara skadorna på ytan och djupet, det är att helt finkalibrigt är det inte och hagelammunition är det inte. Dessutom är det inte en projektil som har gått sönder på sin väg genom kroppen. Allt har kommit ut igen. Varken röntgenologiskt vid obduktion eller vid senare fingranskning av mjukdelarna eller röntgenundersöknig av kotpelaren, fanns inga metallfragment kvar. Allt som åkte in har åkt ut igen. Kulorna som hittades var ju också intakta. Deformerade men intakta . Så det är inte en exploderande kula. Den har hållt ihop.


Tora Holst: - Och så har den tumlat då, rört sig i kroppen. 


Kari Ormstad: - Det synes så, antingen den har gått alldeles rakt in i ryggen eller den har varit på sniskan redan då, det vill jag inte säga helt säkert. Men när den åkt ut igen då har den nog ställt sig på tvären. Bilden av utgångsöppningen talar för det. Den är tvärställt oval eller rund på ena änden och två på andra änden. Det synes som kulan då har gått på tvären och det är inte så orimligt. Det är inte lite motstånd den har mött i kroppen, kanske mest i ryggraden. Jag vet inte, i vilken grad påverkas tumlingsbenägenheten av motståndet i vävnad som passeras? Måste det vara hårdare strukturer för att det skall påverka kulans bana? 


Sonny Björk: - Det där med hårdheten i materialet, ju hårdare material ju snabbare tumling kan man säga. Här har den ju dessutom passerat igenom en rock, en kavaj och skjorta. Den har säkert börjat att tumla redan i passagen genom kläderna. 


Kari Ormstad: - Då kan ju det stämma då att den har varit lite på sniskan vid inträdet och kanske utan att det har varit något konstigt från början med varken projektil eller vapen. 

Sonny Björk: - Nej, det är ju inget konstigt med det där.


Kari Ormstad: - Att en projektil tumlar på vägen genom kroppen, det ser vi ju ofta. Man kan ju hitta kulor på de märkligaste ställen i kroppen. De kan följa vilka banor som helst. Skott i huvudet som går in på ena sidan, kan det gå igenom skallen där, så går det mellan hjärnhinnorna över så här och lägger sig på andra sidan utan att passera tvärs genom. Så det där är riktigt avancerad fysik som man ibland inte riktigt förstår sig på.


Sigvard Marjasin: - Får jag fråga en sak? Med beaktande av vad du sa om att man inte vet vilken exakt kroppsställning Olof Palme hade när skottet kom, kan man ändå genom skottvinkel på något sätt, göra sig en föreställning om hur lång skytten var, 140 cm över marken plus skorna, det är en 143 cm ungeför och en sned vinkel, hur lång måste man vara för att . . . om man nu har ett vapen i handen? 


Sonny Björk: - Man förutsätter ju också, vilket är troligt att han sträcker fram armen när han skjuter, att han har rak arm. Det beror ju på om han siktar med riktmedel eller han sätter fram vapnet mot ryggen bara. Det är väldigt svårt. När vi gjorde den här rekonstruktionen så utgick vi väl ifrån att som hypotes att han hade armen rak då. Om man då tänker sig att Olof Palme går precis rak, så har man då ett visst gradtal fallande skala igenom kroppen. Om man fortsätter den vinkeln då med vapen och rak arm till en viss längd så kom vi fram till en längd på. . . ja, jag kommer inte exakt ihåg. Vi har det antecknat i pappren. 


Sigvard Marjasin: - Det går i alla fall att fastställa en ungefärlig längd? 


Sonny Björk: - Men det blir ju väldigt hypotetiskt.


Sigvard Marjasin: - OK. Men jag skulle inte kunna ha gjort det?


Kari Ormstad: - Men vi hamnar väl. . .


Sigvard Marjasin: - 158 cm. . .? 


Kari Ormstad: - Nej. 


Sigvard Marjasin: - Då kan man ändå kanske komma fram till ungefär? 


Kari Ormstad: - Men hamnade vi inte på någonting mellan 175 cm och drygt 180 cm då. 


Sonny Björk: - Jo. 


Kari Ormstad: - Öppningen i ryggen på Palme var 140 cm ovanför fotsulan och så var det 136, 138 cm på framsidan. Så om man ser var man sätter armen där så hamnar man ungefär i samma nivå. Så helt liten var skytten inte och jättelång torde han heller inte vara.


Hans Ölvebro: - Jag tror det hamnade på. . . det var något med axelhöjden, 160 någonting. . . 


Sonny Björk: - Ja, just det, med axelhöjd, sen kommer huvudet till, men det är ju mycket hypoteser, det är ju. . . det ligger alltså inom en normallängd kan man väl säga.


Hans Ölvebro: - Det överensstämmer med vad vittnena sagt, någonstans mellan 175 cm och 185 cm. 


Bertil Torekull: - Hade en skottsäker väst klarat hans liv? 


Hans Ölvebro: - Det kommer vi väl till. . . 


Sigvard Marjasin: - Det ska vi ta sedan. 


Gun-Britt Mårtensson: - Kan man komma så exakt utan att vara en skicklig skytt, som han uppenbarligen har gjort?

 
Hans Ölvebro: - Det är ju faktiskt så att skottet träffade precis exakt i sömmen på rocken. Det är en tillfällighet enligt min uppfattning. 


Gun-Britt Mårtensson: - Det normala är att när man har ett mål framför sig att man håller mitt i målet och på ett avstånd mellan 10-30 cm, avståndet behöver ju inte vara 30 cm, det kan också vara 10 cm. Bundeskriminal säger ju att 20 cm plus minus 10 cm, det kan alltså vara ett avstånd ända ned till 10 cm. Då är han ju väldigt nära.


Kari Ormstad: - Som jag sa så har man 5 cm att gå på, på vardera sida. Han behöver inte träffa sömmen, det går bra om han missar, och den långa vinkeln där, om han är, låt oss säga, 20 cm bakom. En liten rörelse i sidled gör ingenting och ganska stor rörelse i höjdled gör heller ingenting. 


Håkan Winberg: - Jag vill bara bekräfta att det är 20 cm man antar plus, minus noll? 


Sonny Björk: - Ja, precis.


Hans-Gunnar Axberger: - Det finns några uppgifter i något material som jag fått ut från en krönikör som inte är Palme-spanare och som är väldigt kategorisk. Han påstår att man vet att Olof Palme led av en sjukdom, relativt allvarlig. Det är ett mycket kategoriskt påstående som förvånar mig. Har du någon aning om vad som kan ligga bakom det? 


Kari Ormstad: - Ja, han vårdades för en lindrig men kronisk njuråkomma. Han gick alltså privat hos någon neurolog, njurspecialist, men det var ingen åkomma som skulle göras någonting åt. Det var en åkomma som man höll lite koll på för att se, utvecklar den sig eller gör den det inte. Det kan vara en allvarlig sjukdom om den blommar ut men om det bara är sådär. . Visserligen är det på gång men det händer inte så mycket och njurarnas överkapacitet är ju också minst 10 ggr det man behöver hos en frisk människa. Så han var under kontroll för en kronisk njuråkomma, men det var inte något som behandlades, men man hade inga planer på att verkställa någon behandling och man väntade sig ingen dramatisk hälsoeffekt av det heller men ville hålla ett öga på det. Men det är icke något som syns. 


Hans-Gunnar Axberger: - Har den åkomman något namn? 

Kari Ormstad: - Någon form av "interstitiell nefrit", tror jag. Tror jag, för den här doktorn som hade hand om honom bad att få kopia av obduktionsprotokollet. Han ville avsluta ärendet i sin akt. Det fick han inte, utan vi gav en kopia av njurbeskrivningen och njurmikrot och tyckte att det var det han hade bruk för och inget annat.


Tora Holst: - Och det syntes inte på njurarna alls?


Kari Ormstad: - Nej, du vet njurarna hos en man i hans ålder ser inte ut som hos en 20-åring. Så det som sågs det var lättare degenerativa förändringar. Och med den här sjukdomen skulle det inte synas. Det är väldigt många sjukdomar som har sina symptom och har sitt förlopp och kanske till och med medför funktionskonsekvenser men som inte syns i mikroskopet. Elektriska fel syns inte i mikroskopet och biokemiska fel syns inte heller alltid i mikroskopet. Det är cellstrukturen och vävnadsstrukturen som syns där. Inflammationer syns, tumörer syns, ärrbildningar syns, söndertrasningar syns men inte sådana subtila grejor. Eller det kan maskeras av de normala åldersförändringarna.


Håkan Winberg: - Har du någon teori hur det startade, varför han. . . har han besvär eftersom han går till läkaren och blir undersökt och får veta det här?


Kari Ormstad: - Jag tror kanske att han gick på någon hälsokontroll. Det är en del medelålders herrar som får för sig att de skall göra det. Och ju högre uppsatt herrn i fråga är så går man igenom hela testbatteriet. Vore det inte för att han var den han var, eller han kanske yttrade önskemål om att få en helcheck som det heter på norska, helkoll, så skulle man kanske aldrig tagit det provet och fått den där diagnosen. Den risken är det att gå på hälsokontroller, man får diagnoser som man inte borde intressera sig för. Men jag tror det var det. Jag har ingen uppgift om att han skulle ha symptom eller varit oroad av någonting och därför skulle ha besökt läkare. 


Håkan Winberg: - Men det visas i ett blodprov?


Kari Ormstad: - Ja, det syns i ett blodprov och i urinprov i senare hand då, så tror jag nog att han hade aningen högt blodtryck, det verkade ju så. När man såg honom i talarstolen, hans sätt att röra sig, hans väsen samt detta lätt förstorade hjärta med hög vänsterkammardominans. Så det stämmer.


Hans Ölvebro: - Den här läkaren, jobbade han på Roslagstull?


Kari Ormstad: - Det gjorde han nog.


Hans Ölvebro: - Jag tror att det här har ett samband med någon infektionssjukdom som han har fått. Jag tror att det var i Indien han hade fått någon form av. . . 


Kari Ormstad: - Det kan hända att det har varit början på det. Hans Ölvebro: - Inte malaria, men någonting. . . 


Kari Ormstad: - Parasit-grej, ja. 


Hans Ölvebro: - Någon parasit ja, som han hade fått i sig och gick på behandling för. Ingenting som han led av men behövde undersökning. . . 


Kari Ormstad: - Det kan också vara början till att han fick diagnosen då, att han gick på kontroll, det behöver inte ha varit på hälsokontroll. 


Hans Ölvebro: - Det var inte den sista Indien-resan i januari då, utan det här är tidigare. Jag tror till och med att han låg intagen på Roslagstull under en period, men det ligger ju flera år tillbaka. . . före 1986. 


Kari Ormstad: - Det känner jag inte till.


Hans Ölvebro: - Jag kan inte svara på det, men det ligger liksom inte där i tiden för det är ju där vi har koncentrerat oss, utan bara konstaterat då att han. . .


Kari Ormstad: - Det är en låggradig kronisk njuråkomma som inte påverkade hans liv och funktion.


Sigvard Marjasin: - Ja, tack ännu en gång. Skall vi göra så att vi, hur dags var kaffet, var det 14.30? Vi lämnar ordet till Sonny Björk! 
_________________
Hemsida om Palmemordet: http://fbportnoy.webs.com/
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
Visa inlägg nyare än:   
Skapa nytt ämne   Svara på ämnet    Forumindex -> Dokument Alla tider är GMT + 1 timme (svensk normaltid)
Sida 1 av 1

 
Hoppa till:  
Du kan inte skapa nya inlägg i det här forumet
Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
Du kan inte ändra dina inlägg i det här forumet
Du kan inte ta bort dina inlägg i det här forumet
Du kan inte rösta i det här forumet


Skapa forum | Supportforum | Användarvillkor | Integritetspolicy | Cookiehantering | Kontakta oss |





smartDark Style by Smartor
Powered by phpBB © 2001, 2002 phpBB Group
 
Sidan tog 0.09 sekunder att ladda.